Har du tänkt någon gång på vad lyckligt lottad du är som kan gå ut och springa, i skogen, vid havet eller på en skön asfaltsbana – rakt fram, nästan hur långt som helst?
Läser en artikel om Martin Schibbye, journalisten som tillsammans med kollegan Johan Persson tillbringade 438 dagar i Etiopiskt fängelse. 70 dagar av dessa i en isoleringscell på 2 x 3 meter. Han berättar om hur träningen för honom blev ett sätt att åtminstone kunna ha kontroll över en liten stund av dagen och hur han kom fram till att gå i en åtta är bästa sättet att promenera i en cell. – Går man runt i en cirkel blir man snurrig och illamående, även om man byter håll. Genom att gå i en åtta kunde han få till promenader på några kilometer.
Martin Scibbye och fotografen Johan Persson åkte till Etiopien för att ta reda på sanningen bakom de rykten om mord, våldtäkter och utplånande av byar som förelåg kring området Ogaden i Etiopien. För att klara av att ta sig dit behövde de klara 20 mils vandring med kamerautrustning och vattendunkar i öken. De var fysiskt förberedda och fick använda sig av sin kapacitet när de blev beskjutna av etiopisk militär och sprang för sina liv. De togs trots detta tillfånga i öknen och hölls där i 5 dygn, utsattes för timslånga förhör och skenavrättning. Därefter låstes de in i 70 dagar i var sin isoleringscell i huvudstaden Addis Abeba.
Martin Schibbye berättar om hur han varje dag gick i en åtta mellan väggarna i sin isoleringscell. En timmas promenad och sedan en halvtimmas styrkeövningar som armhävningar och upphopp. Han kunde med detta hålla sig varm i den fuktiga och kyliga cellen och det kändes som att han själv kunde påverka och bestämma över något i den annars okontrollerbara tillvaron. När han sedan fick komma ur ensamheten i cellen och förflyttas till Kalityfängelset med 800 andra interner fortsatte träningen att vara en central del och han säger – Jag har nog aldrig varit så vältränad som i fängelset.
Ändå, när han återigen kom ut i friheten, hem till Farsta och ut i sin löparrunda runt sjön kunde han bara springa några hundra meter. Han hade inte använt kroppen i den typen av rörelse på länge och blev snabbt trött och kände sig svag i benen. Trots detta var känslan av att kunna springa rakt fram utan att behöva vända efter 20 meter överväldigande skön och löpningen blev hans sätt att hantera stressen efter traumat av att vara berövad sin frihet i 438 dagar.
Läs hela artikeln: Lena Ringqvist. Friskispressen; 5: 2014.
