Idag är det Dennis Kimetto som håller på det rådande världsrekordet på marahton med tiden 2:02.57 från Berlin marathon 2014. En ständig jakt på att pressa tiden ligger i luften och i maj månad gör Nike en satsning på att komma under 2 timmar med sin nya sko Zoom Vaporfly Elite där diskussionen går het om skon skall klassas som ”doping” eller inte.

Men det är fler saker än vad man har på fötterna som kommer att avgöra om man tar sig under 2 timmar eller inte. I en helt ny studie som publicerats i marsnumret av Sports Medicine ”How biomechanical Improvements in Running Economy Could Break the 2-hour Marathon Barrier” (1) har forskare från Colorado University ägnat sig åt att titta på vilka faktorer som skulle kunna pressa sekunder och att nå den magiska sluttiden 1.59.59.

För att springa ett marathon nästan 3 minuter snabbare än Kimetto´s världrekordtid måste man hålla en medlehastighet på 2.51 min/km. Det innebär en hastighetsökning med 2.5% – hur tar man sig dit? Grundförutsättningen är ett riktigt bra VO2 Max och en exceptionellt god löpekonomi. Om det räcker med 84 milliliter syre per kilo kroppsvikt eller om man måste så högt som 90 i testvärde är forskarna oense om. Men det man är överens om är att man måste sänka energikostnaderna för att kunna höja farten.

1. Kroppsvikt – 80% av den totala energikostnaden hos löparen består i att bära upp kroppsvikten och ta den framåt. Benpendlingen står för 7%. Som vi vet är de löpare som ligger i den absoluta eliten redan tunna varför åtgärder vad gäller dessa faktorer redan är optimerade och svåra att sänka ytterligare.

2. ”Drafting”
I cykellopp är det en vedertagen och utarbetad strategi att växelvis ligga bakom varandra för att minska luftmotståndet och på så sätt spara på den energi som behöver göras av med för att ta sig framåt. Aldrig har vi väl sett detta i en löptävling? I Berlin Marathon 2014 såg man istället Kimetto och Kipsang springa bredvid varandra under andra halvan av loppet utan att ge varandra några som helst aerodynamiska fördelar.

Genom att springa 1 meter bakom en annan löpare har man sett att man kan minska luftmotståndet med så mycket som 93%. Men det skulle räcka med en sänkning på 36% för att att löpekonomin skall förbättras i den omfattningen att man skulle kunna ta sig i mål på under 2 timmar.
Det svåraste är att hitta löpare med samma kapacitet som klarar att växeldra i ett marathon i den höga hastighet som krävs. I artikeln anges Kimetto, Bekele, Kipchoge och Kipsang som team och föreslaget upplägg är att man turas om att ligga i täten 3 minuter var.
Sedan behöver man anta utmaningen att i en individuell sport skapa ett team som är redo att ta sig an äran med rekordtiden och prispengarna som grupp och inte som individuella löpare.

3. Tid på dygnet/året
För en optimal reglering av kroppstemperaturen skulle ett lopp som hålls kvällstid och under en kyligare del av säsongen vara fördelaktigt.

4. Banans utformning
På många av de banor där marathon arrangeras idag erbjuder den naturliga topografin både motvind och uppförsbackar vilket ökar energikostnaden för löparen. En bansträckning framtagen av professor Roger Kram (1) där man springer första halvan av loppet i en loop med omgärdande skogspartier och sedan 21.1 km på raksträcka i medvind skulle innebära att löparen får optimala förutsättningar för att springa fortare. En medvind på minst 6.0 meter per sekund är tillräckligt.
Enligt IAAF´s (International Association of Athletic Federations) regler får banan under ett marathon inte ha en större fallhöjd än 42.2 meter. Om den sista sträckan i Krams optimala marathonbana lutade nedför med 0.2% skulle det minska energikostnaden med 0.9% och tillåta en hastighetsökning med 0.7% vilket innebär 28 sekunder snabbare i mål.

4. Skor
Ju tyngre skor man har desto mer energi kostar det att springa med en specifik hastighet. I en studie av Frederick et al (2) såg man att för varje 100 g man ökade i vikten på skor hos en löpare ökade syreutgången med 1% vid en given hastighet. Då kan
man tänka att det bästa skulle vara att springa barfota. Men det man måste ta i beaktande då är den energikostnad man får av att muskulärt bromsa upp och skjuta iväg kroppen under löpsteget, det som annars sker av en dämpande/fjädrande sko. Frederick et al gjorde här en ny forskning (3) som visade att samma energikostnad kunde ses hos någon som sprang med skor på 290 g som någon som sprang barfota. Alltså kan man säga att dessa faktorer motverkar varandra till viss del.

De fyra senaste männen som slagit världsrekord i marathonlöpning har burit skor från Adidas. Men Nike har nu kontrat med en modell Zoom Vaporfly Elite som utlovar att spara 4% energi åt löparen på en given hastighet. Vad är det då som gör denna sko så extrem?
– I mittpartiet finns ett mjukt skum som returnerar 85% av den lagrade energin. I andra modeller på elitnivå ligger samma siffra på 65%.
– Inne i skon finns en platta av karbonfiber formad som en sked. Den lagrar och frigör energi vid varje steg och är tänkt att verka som en slags katapult.

I maj planeras ett försök att med Nike-kontrakterade elitlöpare gå under tvåtimmarsstrecket på Monzabanan i Italien….Vi får väl se om dom lyckas ta med sig några av tipsen från Hoogkamer, Kram och Arellano eller om Kimetto får behålla sitt rekord ett tag till.
Vi tänker att om senaste rekorden varit från Adidas och nu Nike som satsar allt på drömgränsen hade det varit fantastiskt kul med en bubblare på skomarknaden som överraskade och tog rekordet….vad säger ni Salming? ;o) Dags att slå Kimetto och killarna en signal?

Källor
Hogkramer W, Kram R, Arellano C. How biomechanical Improvements in Running Economy Could Break the 2-hour Marathon Barrier. Sports Med 2017 Mar 3 doi: 10.1007/s40279-017-0708-0.

Frederick EC, Daniels JT, Hayes JW. The effect of shoe weight on the aerobic demands of running. Curr Top Sports Med Proc World Congr Sports Med. Vienna: Urban and Schwarzenberg; 1984. p. 616–25

Frederick EC, Clarke TE, Larsen JL, et al. The effects of shoe cushioning on the oxygen demands of running. Biomechanical aspects of sports shoes and playing surfaces. Calgary: The University of Calgary; 1983. p. 107–14.

Carlsson C. Drömgränsen 1.59.59. Idrott och Kunskap. 2017 Nr 2.